Janos ger järnet

Nu är Miras och mina valpar en vecka gamla och har fått sina fina namn! Det har varit lite klurigt att få till det, tror jag. Inte lätt att namnge hundar i Q-kullen som alla ska börja på Q;-) Sofia på kennel Sofalex har verkligen gjort ett bra jobb.

I natt hände det till slut, efter lång och spännande väntan: Mira födde tre vackra valpar. Och jag är så väldigt stolt över våra fina barn: två tikar och en hane.

Alla valparna är stora och fina. En tik har stubbsvans, en har lång svans och hanen har halv svans. Roligtatt det blev fler längder också. Det fanns också två syskon till, en hane och en tik, som tyvärr var dödfödda. Jag sörjer dem och hoppas att de nu har ett bra liv som änglavalpar.

Vi har gått i spänd förväntan här hemma en längre tid. Mira brukar alltid valpa på 59:e dagen efter andra parningen enligt Sofia som har kennel Sofalex. Men det tog några dagar till innan valparna ville komma ut. Och Mira har haft en riktig bamsemage, tror jag det med fem stora bebisar. Jag är så stolt över Mira och hennes jobb. Och hon är en väldigt duktig mamma med sina valpar.

Här är första bilderna på valparna, tagna av Sofia W Larsen.

Ha det bäst!

Miras och mina valpar i Sofalex Q-kullen. Två tikar, en hane.

Nu är det spännande! Jag och Mira går i väntans tider. Det är alldeles snart dags. Mira är jättevacker med sin stora mage och jag är stolt som en tupp...

Det är nog bara några dagar kvar nu. Mira, som egentligen heter Zkrubbe's Tidsel, har flyttat "hem" till kennel Sofalex där hon ska få sin sista valpkull. Sen går hon i pension. Gissa om jag är hedrad över att få bli far till denna sista kull. Q-kullen blir det. Det blir en liten utmaning i sig att döpa valparna på Q. Tror jag får lägga mina veck i pannan djupt och bidra till några bra förslag;-)

Mira och jag träffades och gjorde det där, ni vet, precis i början på september. Vi fattade tycke för varandra direkt och var väldigt gentila och trevliga. Sen var det pirrigt att gå och vänta på beskedet om att hon blivit dräktig. Och tänk, tiden går allt fort - det är ju redan dags.  Vi tror att det ska bli nu till helgen...

Så här vacker är min Mira. Det måste bli förtjusande valpar!

Foto: Nina Björk

Och lika vacker med sin stora fina mage. Nu är det snart dags!

Foto: Sofia W Larsen

Att jag är en hejare på det där med viltspår vet ni säkert, men det var väldans länge sen jag senast nosade rätt på en rådjusklöv. Men idag var det alltså dags igen. Och visst sitter takterna i - jag kan helt ödmjukt säga att det sitter i nosen.

Vi åkte en tur till landet, ja Mora By lite norr om Eskilstuna, där mormoromorfar bor. Gillar det stället till max och vi är ofta där och går våra helgturer. Så det kändes ungefär som vanligt när vi drog iväg med bilen. Kände förstås igen mig redan när vi saktade in för att svänga in på den lilla vägen och ställde mig upp för att ha hjärnkoll på sista sträckan.

Blev som vanligt alldeles till mig av lycka när jag träffade mormoromorfar. De är några av mina bästa favviskompisar och morfar ger mig alltid smarriga smakbitar från kylskåpet. Han vet vad en gårdis vill ha...Men jag fick stanna inne medan husse o matte la blodspåret enligt konstens alla regler med blod, släpande rådjusklöv och snitslad bana.

Sen skulle vi ta  en långpromenad i det underbara höstvädret. Kände allt att något spännande var på gång redan när vi kom ut på gården, det doftade väldans gott och jag satte nosen i vindriktningen. Men det var bara att följa med på promenaden först. Jag fick som jag brukar - springa lös större delen. Det gillar jag. En och annan katt fick jag syn på idag och det är ju alltid kul, eller rättare sagt, irriterande;-)

När vi var tillbaka igen fick jag byta halsband och koppel mot sele och spårlina. Minsann, kände jag inte igen det sen tidigare? Nu var det något riktigt häftigt på gång...

Morfar fick äran idag att spåra med mig och tog mig med till spårstarten. Sen var det järnet som gällde. Lite för ivrig är jag, jag vet det...Men det är ju så attans intressant och roligt så man kan inte bärga sig. Ett ganska långt spår blev det men jag var väldigt fokuserad och gick nästan på spåret hela tiden. Gick lite för fort fram på ett par ställen men hittade tillbaka lätt som en plätt. Och gissa om jag blev stolt och mallig när jag hittade belöningen - rådjursklöven satt fastbunden i en buske och jag högg direkt jag fick nos på den. Jag fick bära klöven tillbaka och sen gick jag runt och letade efter bra gömställen länge, länge. Grävde ner den, flyttade på den och grävde ner igen på ett par, tre ställen innan jag bestämde mig för att inget dög.

Som extra belöning fick jag torkad oxlunga och det är så gott så jag till och med idkade byteshandel med matte.

Detta ska snart göras om, sa jag till matte och hon höll med.

Tjingeling!

Stolt bär jag klöven. Notera svansvinkeln...